Stefan Gustavsson skriver i Svenska Evangeliska Alliansens nyhetsbrev:
"Det finns en intressant likhet mellan hur diskussionerna förs i frågorna om homosexualitet respektive islam. I båda fallen tycks nutida svensk debatt sakna förmågan att skilja mellan sak och person.
När det gäller homosexualitet tolkas varje försök till etisk analys som ett påhopp på individuella personer och som ett underkännande av människovärdet hos den som väljer en homosexuell livsstil. På liknande sätt tolkas analyser av islam och dess förhållande till våld som ett påhopp på alla muslimer.
Det finns ofta ett godhjärtat motiv bakom denna förvirring. I båda fallen handlar det om grupper som är eller har varit marginaliserade, föraktade och som grupp sårbara. För att inte cementera en sådan situation väljer många att ge dessa grupper en sorts immunitet mot kritik.
Det är här skillnaden mellan sak och person blir så viktig. Vi måste tillsammans bygga ett samhälle som är inkluderande och som bejakar alla sina invånare, oavsett de många skillnaderna dem emellan. Samtidigt måste vi också bygga ett samhälle med öppen och fri debatt, där etiska och politiska övertygelser, religioner och livsåskådningar, livsstilar och handlingsmönster får diskuteras och kritiseras. Att min tro eller min livsstil kritiseras är inte detsamma som att jag som person underkänns!
Debatten efter självmordsbomben i Stockholm har kännetecknats av en märklig tystnad kring islams innehåll. Motiven har säkert varit goda; man vill inte spä på fördomar mot muslimer och försvåra för en redan utsatt grupp. Och det är förstås mycket viktigt; fördomar och rädsla är enbart negativt. Lika negativt vore dock tankeförbud kring världens näst största religion. Det är självklart att islam och Koranen, inklusive dess relation till våld, måste få analyseras och kritiseras - precis som kristen tro eller ateism måste få sättas under lupp. Man måste kunna skilja mellan sak och person, mellan kritik av islam och respekt för muslimer.
Låt mig sluta med en konkret fråga: Vad är det som gör att du kan lämna kristen tro utan fara för ditt liv och bli till exempel muslim, medan det är förenat med livsfara i många länder att lämna islam för att bli en kristen? Är det en slump, eller går det tillbaka till en inre logik i respektive tro? Visst är det en fråga som måste få lov att diskuteras."
Du kan prenumerera på SEA:s nyhetsbrev här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar