Om att tröttna (II). Brev nr 5 från Generalen skrivet 1907.

Kamrater och vänner!

Föregående veckas budskap till eder behandlade den benägenhet, som förefinnes att tröttna i utförandet av goda gärningar, varvid jag framhöll några följder, som härflyta från en sådan ställning. 

Ni torde minnas, att jag anförde Pauli ord i Gal. 6 kap.:"Och låtom oss icke förtröttas att göra det goda; ty vi skola ock i sinom tid skörda, om vi icke tröttna." 

Jag skulle idag vilja taga under skärskådande några af orsakerna till denna beklagansvärda trötthet. Frågan torde likväl vara, om det lönar mödan att synnerligen detaljerat beskriva den samma. De äro alltför väl kända. Och man skulle kanske anse mig vara alltför personlig, om jag utförligt genomginge dem i detalj.

Men somliga ha tagit sig en hustru eller funnit en man eller haft framgång i denna världen eller blivit aktade människor i samhället, allt som resultat av den frälsning, vilken de nu stå i fara att förlora; och genom vad de sålunda vunnit eller av annan orsak ha de mist den heliga kärleken för Kristus och själar samt tröttnat på att göra det goda. Hos dem se vi tyvärr på nytt den gamla erfarenhet upprepad, som aposteln Johannes beskriver med följande ord: "Detta säger Amen, det trogna och sannskyldiga vittnet, begynnelsen till Guds skapelse: jag känner dina gärningar, att du är varken kall eller varm. O, att du vore kall eller varm! Därför, emedan du ljum och varken kall eller varm, skall jag utspy dig ur min mun"

En gång voro de varma och nitälskande. Nu ha de blivit ljumma, och såsom ljumma äro de kraftlösa och världsliga samt ur stånd att utöva försakelse eller bära korset. De ha med andra ord försummat sin plikt, och allt under det att de kämpa för att behålla frälsningen, ha de släppt korset.

Är det icke beklagansvärt att soldater, som en gång voro så lyckliga och arbetsamma, på detta sätt glida tillbaka? Är det icke sorgligt både inför Gud och människor, att de draga sig till utkanterna och knappast någonsin mera syns deltaga i striden? 

Utan tvivel är det en stor och smärtsam olycka. Ja,det är mera än en olycka. Det är en verklig skam, ett grymt brott. Om du frågar mig varför, så svarar jag:

1. Det är beklagligt, emedan ingen kan draga sig från sin post i arbetet för andras frälsning utan att riskera sin egen frälsning.
     Det är en allvarlig och betydelsefull sanning, att man kan icke leka med eller undervärdera Guds verk eller avsäga sig någon ställning av inflytande eller tillfällen, som Herren givit, utan fara för sig själv. Han har sagt: "Den som ärar mig, honom vill jag ock ära, och den, som föraktar mig, honom skall jag ock förakta."

    Att av någon orsak, vilken det vara må, låta Herrens intressen komma i andra rummet eller övergiva dem på grund av det kors de medföra, är att bjuda avfallet stiga in i hjärtat eller att utmana den Allsmäktiges vrede. Och därför säger jag, att det är riskabelt att tröttna, på grund av den personliga fara det innebär.

2. Trötthet är vidare att beklaga, på grund av det fördärvliga inflytande en sådan ställning utövar på andra.

    Vi äro alla nära förenade med varandra. Mannen lyfter upp eller drager ner sin hustru till sin egen ståndpunkt, och hustrun gör det samma med mannen. Barnen följa sina föräldrar, och familjen höjer sig eller sjunker tillsammans.
     Sällan lämnar en soldat ledet eller rymmer från sin post, vare sig han tillhör musikkåren, arbetar bland de unga eller har något annat uppdrag, viken ursäkt han än kan anföra, utan att draga med sig någon annan från kriget och korset.

3. Det är sorgligt, att soldater tröttna, enär det verkar modlöshet hos deras kamrater.

    Jag tror icke, att några Kristi ord mera talat till mitt hjärta än hans klagande fråga till sina apostlar vid ett tillfälle, då många av hans följeslagare lämnat honom: "Icke viljen väl också I gå bort?" Detta deserterande gick honom djupt till sinnes. Det sårade hans ande och ökade bitterheten av den kalk han hade att tömma.

    Ni veta, varför de övergåvo honom. Det var, emedan han tillkännagav, att han i stället för att genast bestiga maktens och ärans tron var på väg att naglas vid det blodiga korset. De fruktade för korset och kommo genom sin handling hans hjärta att blöda, även innan hans stund kommit.

    Själv har jag prövat, vad slags smärta detta är, och många mina kamrater världen runt ha också fått göra samma erfarenhet. Då dessa, vilka vi älskat och på vilka vi litat, som lovat att vara trogna, lämna oss, bringar det våra hjärtan att blöda, försvagar vår beslutsamhet och prövar vår tro. Och därför mina kamrater, anser jag det vara stor skada, att soldater tröttna, då detsamma medför så mycket hjärtförkrossande missräkning och så många frestelser till modlöshet för deras kamrater.

4. Och slutligen synes det mig vara skada, att många tröttnar på att göra det goda, när segern i varje fall är så nära och med lite uthållighet säkert skulle ha vunnits.

    Då fred slutes mellan tvenne krigförande nationer, upptäcker man vanligen, att om den övervunna armén endast kunnat hålla ut lite längre, skulle den antagligen ha segrat. Ack, hur ofta har ej detta varit sant i fråga om dem, som ha tröttnat på att göra det goda.

   Låt mig sluta, där jag började sist med den gamla kören: "Tröttna icke broder, tröttna ej!"
Tröttna icke, ty om du endast är trogen på din post och bär din börda ännu en kort tid, skall du få en härlig skörd och både i detta livet och det kommande bli underbart belönad, "ty vi skola ock i sinom tid skörda, om vi icke tröttna".