Bramwell Booth inför det nya året - Del 3 av 3

För mer än hundra år sedan skrev Frälsningsarméns dåvarande general ett budskap inför 1900-talet som just skulle börja
.
Han skrev om de nya utmaningar man skulle möta under 1900-talet och vad slags människor Gud skulle behöva för att möta de utmaningarna. Bramwell  Booths tankar finns samlade i boken "Our Master - Thoughts for salvationists about their Lord".

Under några dagar i början av det nya året kommer vi att publicera Bramwell Booths tankar inför 1900-talet. Och det förvånande är att dessa tankar är minst lika akuella för oss och vår tid som de var då de skrevs. Inläggen är översatta till svenska av Rut Baronowsky. Här kommer den tredje och sista delen.

1.      En ny kraft

Det nya århundradet kommer att behöva starka moraliska krafter så väl som höga ideal.

Ingenting är mer uppenbart idag, än att religiösa former och ceremonier snabbt förlorar verkligt inflytande över människors liv, också i länder, som till namnet är kristna. Denna kraftlösa gudaktighet är inte bara en stor bluff, men den är också lätt att avslöja. Därför är en stor del av mänskligheten äcklad intill fientlighet  av  denna formkristendom, som genom teorier och ceremonier fortsätter att existera i dunklet, men har förlorat sitt liv och sin själ, eller också är man ytterst okunnig om verklig religion.

Ta till exempel den gamla lögnen att man med de pengar man ger till kyrkan, kan köpa sig ett ”Avlatsbrev” som befriar människan från att straffas i det kommande livet för synder som man begått i detta livet, medan den förbisedda läran, att Gud föreskriver evig fördömelse för dem som går förtappade, är bland de läror, som  även om den fortfarande lärs ut och efterlevs på olika håll, så har den för länge sedan upphört att ha verkligt inflytande över människornas hjärtan och handlingar. Och det finns skaror av människor, som fortfarande håller sig till den yttre ceremoni, som kallas konfirmation, en ceremoni som absolut inte kan frälsa från synd eller avskilja oss från världen, men ändå låter man sig konfirmeras av tradition.

Men en än större fara ligger i det faktum, att det är möjligt att äga och att tro på sanningen, men ändå vara fullständigt oberörd av dess kraft[jl1] . Rätt lära kan i sig själv aldrig frälsa en själ. En människa kan tro på allt det som sägs i kyrkan, eller det som en salvationist säger, men ändå vara lika okunnig om religiösa upplevelser, som en icke troende eller en avgudadyrkare. Och det är denna rent intellektuella eller sentimentala hållning inför sanningen om Gud och Kristus, om Helighet och himlen, som får de ogudaktiga massorna att betrakta kristendomen, som ingenting mer än en åsikt eller en handelsvara, något som inte angår dem överhuvudtaget.

Det nya århundradet kommer att kräva något mer än detta. Människor kommer att vilja ha något mer än trosläror, även om de är aldrig så korrekta, något mer än traditioner, även om det är aldrig så högtidliga, och något mer än sakrament, även om de är aldrig så heliga. Människor kommer att fråga efter en utrustning av kraft i brottningskampen med det, som de känner är grunden i den mänskliga naturen, och för att kunna behärska det, som de vet är själviskt och syndigt i deras egna hjärtan.

Och det är just här som Århundradets Människa träder in på scenen. Jesu lära innebär nytt liv. Det handlar om en förvandlande kraft. En människa kan tro att den amerikanska republiken är det renaste och ädlaste styresskicket på jorden, vara beredd att ge sitt liv, kämpa och dö för sin nation, men ändå, i varje avseende, vara samma människa som tidigare. Men om han i sitt hjärta tror att Jesus är Kristus, Guds son, och ger sitt liv för att leva, kämpa och dö för honom, kommer han att bli en ny människa, en ny skapelse. I det första fallet blir konsekvensen av att han accepterar sanningen visserligen en stor förvandling i sättet att leva och uppträda. I det andra fallet blir konsekvensen av att han accepterar sanningen, en stor förvandling av honom som människa, av hans smak, hans motiv, ja en förvandling av hela hans natur.

Ännu en gång vill jag säga, detta är vad vi kommer att behöva i det nya århundradet; inte bara goda lagar, men kraften att följa dem; inte bara vackra och höga ideal, men kraften att transformera dem ner till praktisk verklighet i vardagslivet; inte bara härliga exempel på en ren tro, men den faktiska kraften som gör det möjligt för människan att leva av tron, mitt i de små omständigheterna, mitt i depressionen, mitt i besmittelsen och mitt i en ond världs konflikter.

Det nya århundradet kommer att behöva försoning när det gäller synd.

Medvetenheten om synd är den mänskliga erfarenhetens mest ihärdiga faktum. Från generation till generation, från tidsålder till tidsålder, mitt i de oupphörliga förändringar som tiden förorsakar när det gäller allt annat, består och framhärdar detta ena faktum – det anklagande medvetandet om synd. Det uppstår hos människan i vaggan och följer med henne in i graven, oavsett ras, språk eller trosuppfattning finns det där i oss. Det var det som berövade Edens lustgård dess glädje, det är detta som får livet att cirkulera runt arbete och sorg, det är detta som skapar dödsfruktan, det är detta som skapar den plågsamma plats, som människan kallar helvetet – för det eviga medvetandet om synd, skall en dag bli ”maskarna som aldrig dör”.

Alla försök att bortförklara det, att förmildra dess elände, att ta bort dess udd – oavsett om dessa bortförklaringar kommer från otrons grupperingar, från utbildningssfären eller från nöjesindustrin, alla dessa försök har misslyckats – och de har misslyckats fullständigt. Det spelar ingen roll vad människan säger eller gör för att bli av med det, det finns kvar och stirrar dem rakt i ögonen! Antingen man söker bland de högst civiliserade folken eller bland de mest lågtstående vildar, antingen man söker i människans historia eller i nutida förhållanden, så finner man syndens överväldigande närvaro, och man möter detta oemotsägliga faktum, att överallt är människan medveten om den.

Det kommer att vara så också i detta tjugonde århundrade (1900-talet). Om Gud i sin nåd tillåter att människosläktet får fortsätta att existera under ytterligare hundra år, kommer detta faktum att kvarstå och stå i förgrunden av människors liv. Synden kommer fortfarande att vara närvarande som ett skelett i varje fest, det förskräckliga andeväsendet, som jagar varje hem och varje hjärta, spöket, klätt i förebråelser och skam, alltid redo att sticka sitt dräpande svärd in i varje bröst.

Synden. Världens synd. Vår generations synd. Stadens synd. Familjens synd. En människas synd – min synd!  Ja, lita på att detta det tjugonde århundradet kommer att skrika ut: ”Vad ska vi göra med vår synd?

Men, tack Gud! Där finns en väg till försoning. Den MÄNNISKA som jag skriver om har skapat försoning för våra synder, och inte bara för våra, men för hela världens synder. Han är den ENDA FRÄLSAREN. Ingen annan har någonsin dristat sig till att erbjuda befrielse från skuld, åt de hjärtan som är tyngda av synden. Men han gör det. Han kan rensa, han kan förlåta, han kan rena, han kan frälsa för han har gottgjort vår synd. ”… ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du åt Gud köpt människor, av alla stammar och tungomål och folk och folkslag” (Upp. 5:9)

Vill du inte komma och förena dig med oss i vår stora världsmission att göra hans försoning känd?

Vill du inte vända dig bort ifrån litenheten, själviskheten och fegheten, som du förut visat, och ställa dig upp i ”Gudamänniskans” kraft, och deklarera för alla som du kan nå, genom din tunga och genom din penna, och ditt exempel, att det finns ett offer för människans synd – för de sämsta, för de mest förstörda, för dem som lidit mest? När du nu ser fram emot okända år, ta då med fast beslutsamhet  ställning för ALLA TIDSÅLDRARS MÄNNISKA, och låt detta bli ditt budskap, din tillit och ditt hopp för alla människor. ”Se Guds lamm som tar bort världens synd”.

---